Vägrar ge upp.
Men nej. Det händer inget här.
Sluta nu! =)
Märkligt.
Det kommer jag nog inte att göra, eller jag gör ju det nu , men ni förstår vad jag menar...
Jag citerar världens bästa Maria, "när livet flyter på så är det svårt att blogga, man ska ha lite problem för att skriva av sig".
Eller nåt liknande.
Livet flyter verkligen på bra.
Även fast jag har ett jobb som jag inte förstår mig på.
Och träningslusten lyser med sin frånvaro...
Jag har ett jobb jag trivs med.
Ett förhållande som fungerar superbra.
En lägenhet som är stor o rymlig.
Jag trivs verkligen som fisken i vattnet här nere i Göteborg.
Även fast jag saknar mina underbara kamrater i Sthlm.
Glad Midsommar!
VM i parkeringsböter.
Idag fick jag en till. Så idag har jag betalat 1000:- helt i onödan kan man säga.
Eller oxå ser jag det som en läropeng. En dyr läropeng.
Nu har jag gett mig fan på att jag aldrig någonsin ska få en parkeringsbot igen.
Ever.
På lördag ska jag på bankett på Copperhill.
Jodu, fint ska det vara.
Social Fobi.
Det visar sig genom att jag bara uppskattar mitt eget sällskap, vill helst inte umgås med nån annan än mig helt enkelt.
Ibland yttrar det sig i grav form, då stänger jag av allt elektroniskt (utom ipoden) och ger mig ut på promenad och bara går och går och går. Många timmar senare kommer jag tillbaka full av livslust och väldigt sällskapssjuk igen.
Det jobbiga är att jag inte vet när "anfallen" kommer utan jag vaknar bara ibland och är väldigt trött på allt och alla (utom mig själv :) ) och imorse hände just det.
Drygt att vara så dryg när man har besök. Som tur var så gav sig Johanna och Fredrik ut i backen och lämnade mig ifred.
Och nu har jag haft två timmar för mig själv och känner mig som en ny människa!!
Så nu får de gärna komma tillbaka från backen igen..
Appropå backe, som rimmar på nacke, så ramlade jag väldigt osnyggt på min bräda härom dagen och vet nu hur det går till när brädåkare bryter handlederna. Jag ramlade, tog emot mig med handen och hade det inte varit för mitt massiva mjölkintag genom livet är jag säker på att den hade gått av. Dessutom krockade jag med Wez, så går det när en är goofy och den andre är regular. Då slängde jag med huvet så nu har jag en sträckning i nacken.
Just snyggt.
Galet och Galet.
Minst två gånger om dagen kommer jag på nåt jag ska skriva om här. Jag har hela historien klar i huvet och ska bara sätta den på pränt med det är då det sker nåt med min hjärna. Jag har aldrig haft några större problem med svenskan, så det är inte det det hänger på. Däremot har jag alltid haft koncentrationssvårigheter (en del tror att jag är ett odiagnoserat bokstavsbarn) Jag vet inte om det är så illa men jag har iaf lite problem med just koncentrationen.
Vilket visar sig ganska väl när jag ska skriva. Jag tappar oftast tråden. Jag svävar ut. Kommer bort från ämnet.
Ämnen som dök upp i hjärnan idag var komplex, sex, klimat och svin.
Av det blev ingenting. Föruom att jag kan säga att jag har lite komplex över mina fötter.
I övrigt så har jag inget mer att tillägga.
Eller jo det har jag, jag har ska flytta till Göteborg.
Efter tre års trånande efter jobbet har jag äntligen fått det.
Så nu ska jag börja om, IGEN.
Hur många gånger tänker jag göra det? Är det här sista gången?
Blir det Göteborg som blir "slutdestinationen"?
Vem vet.
Sockerpullan.
Tänk om min kille/sambo/make/pojkvän någonsin skulle få för sig att kalla mig för "sockerpullan", då skulle jag vara tvungen att göra slut! Eller om någon annan för all del, då skulle jag säga upp bekanskapen.
För det är fan i mig det värsta ord jag vet.
Hoppas jag aldrig träffar någon som gör misstaget att kalla mig det.
Ömma ljumskar.
Mina 14 km gick fortare än väntat, vi hade superkul och alla vara grymma!!
Sen var det nån idiot som snodde JIms skidor.
Varför gör man så?
Jävla arsel.
Caught in the middle.
Jag som har nog med konflikter av egen art orkar inte med att hamna i mitten av andras.
Jag vet att jag inte borde bry mig, för det är inte mitt problem och ingen av parterna förväntar sig det heller...
Ändå kryper det i mig. Jag funderar. Kan jag lösa det? Borde jag lösa det?
Nej.
Men ändå, det kryper under skinnet på mig.
810 meter.
810 meter är lite skillnad mot de 8 kilometer jag hade när jag bodde i Sthlm.
Idag har jag kanske 400 meter.
Skulle lika gärna kunna vara 200 meter, jag är inte så bra på att avståndsbedöma.
Inte alls faktiskt.
Alexander Lukas.
Mitt nya smeknamn enligt Hans är Alexander Lukas. Jag har säkert tio olika smeknam som jag fått av honom (kärt barn har många namn??) men just nu känns det som om Alexander Lukas är mest passande.
Jag har ett jobb idag som jag tycker är skitkul. Jag har en lägenhet mitt i Åre som har en av Jämtlands (Sveriges?) bästa utsikter. Jag har möjlighet att varje dag göra det jag tycker är bland det roligaste jag vet, åka bräda!
I maj påbörjar jag mitt drömjobb nere i Göteborg, och i fredags löste det sig även med boende därnere.
På Norra Gubberogatan ska jag bo på 68kvm. Hela 8 minuter har jag till jobbet, otroligt.
Som sagt, det går bra nu.
Sexdröm.
Jag drömde att jag inatt delade säng med Alan Harper, den töntige brodern i "2½ män".
När jag gick till toaletten för att hämta en kondom (varför hade jag dom på toaletten) så fick jag ett sms (varför hade jag mobilen där?) från en Mr C och då ångrade jag mig. Jag ville inte ligga med Alan Harper längre.
När jag gick tillbaka till Alan och skulle tala om det för honom så hånglade vi lite till (avskedshångel?) och jag fick en bit av hans matrester i MIN mun.. Fy fan va äckligt!
Sen vaknade jag som tur var.
Undrar vad den drömmen betyder?
Svårt.
Att hamna i mitten när två vänner kommer på kant med varandra är minsann inte lätt.
Allra helst när den ena inte ens är medveten om att de ÄR på kant med varandra.
Där står jag i mitten. Vill inte ta någons parti.
Jag förstår dem så väl, båda två. Jag anser att de båda har rätt och fel i sitt resonemang.
Det är lite typiskt mig. Att hamna i saker som jag inte har något med att göra.
Jag vill så gärna hjälpa till. Vill vara en man kan lita på. Som ställer upp i vått o torrt.
Men den här gången säger jag nej. Blanda inte in mig.
Håll mig utanför.
Det betyder inte att jag inte bryr mig, eller tycker mindre om.
Det betyder bara att jag inte tänker bli inblandad.
Håll mig utanför.
Förändingar.
En sån där vecka när det mesta förändras, inte alltid stora grejor men ändå.
Det började med att vi gjorde förändringar inom arbetsruppen här uppe i Åre.
Nån åkte hem och en annan kom istället.
Sen fick jag samtalet som jag velat ha i tre år, att jag fått jobbet i Göteborg.
Helt plötsligt jobbar Johanna här uppe i Åre och helt plötsligt ska jag flytta igen.
Lämna Stockholm och världens finaste lägenhet, för att se om jobbet (som jag väntat på i tre år) är nånting för mig.
Göteborg tror jag absolut jag kommer att trivas i. Kunde jag flytta till Gävle där jag inte kände nån så kan det väl inte vara ett problem att flytta till en stad när jag känner ganska många.
Där jag redan har fått en kolonilott (Jims friggebod) blivit inbjuden på Söndagsmiddag (Hans) och jag har dessutom sällskap till motorcykelturerna (Rickard).
Dessutom har jag ju redan en fika-prata-öla-analysera-kompis där (Ecka)
Vad kan gå fel?
Ändå är det ju dock en förändring. En stor förändring.
Spännande!
Hurra!!!
Jag fick jobbet!!!! Hurra!
Göteborg, HERE I COME!!
Nytt jobb.
Det märkliga är att det kändes i magen som att jag skulle gå jobbet i Göteborg, det kändes liksom självklart att valet skulle falla på mig men där bedrog jag mig tydligen. De skulle ha hört av sig i början av veckan men det gjorde de inte.
Besvikelsen är inte lika stor som jag trodde den skulle vara, jag känner mig ganska glad ändå.
Självklart tycker jag att det är synd att det inte blev som jag tänkt, jag får väl helt enkelt tänka om.
Jag antar att jag fortsätter åka tunnelbana, fortsätter alltså köpa sl-kort.
Spårvagnarna till och från Gårda får vänta lite helt enkelt..
Ja ja, bita ihop eller bryta ihop.
I min värld finns det bara ett svar på den frågan.
Arv och miljö.
Anledningen till att vil blir som vi blir.
Att vi gör som vi gör.
Då och då slås jag av hur lik jag är mina föräldrar.
Det är väl arvet antar jag.
Jag är otroligt lik min pappa när det gäller humöret, tänder till på en sekund sen går det över på en minut.
Liksom min mamma städar jag alltid innan jag far bort för jag vill komma hem till ett städat hus.
Jag gillar att köra fort precis som mamma (skulle hon aldrig erkänna) och älskar att vara ute som pappa.
Nu är det ju så att det inte bara är våra föräldrar vi präglas av, utan det är ju även syskon, mostrar, vänner mm mm.
Kanske minst av allt våra föräldrar i många fall.
Det är många som gör allt för att bli så olik sina föräldrar som möjligt.
För övrigt sägs det att döttrar ofta väljer partner som liknar ens pappa.
När jag tänker efter på de förhållanden jag haft så stämmer det inte alls i mitt fall,
men så har det inte varit nåt långvarigt heller. Hör det ihop?
Nu ringde telefonen så nu tappade jag tråden...
Vad jag tror att jag ville komma till är att det skulle vara intressant att veta exakt hur man blivit den man blivit.
Jag är oftast ganska nöjd med den jag är och tycker själv att jag är en bra människa.
Vad är receptet för att få fram "bra" barn, som sedan blir förståndiga vuxna.
Hur törs man egentligen skaffa barn när man inte vet hur de kommer att bli?
De kan ju bli pedofiler, mördare, knarkare, mobbare, våldtäktsmän eller nåt annat hemskt.
Älskar man sina barn även då? Kan man verkligen skilja på person och handling?
Älskar man alltid sina barn förbehållslöst?
Fredag.
Den här veckan har det varit mycket rännande.
Älvros, Sveg o Sälen har jag sovit i på en vecka.
Och nu är tillbaka i Åre.
Väntar på besked. Om mindre än en vecka vet jag.
Om jag ska hitta lgh i Gbg eller köpa en maffig garderob till Sumpan.
Om jag ska köpa SL-kort i maj eller om jag ska åka spårvagn.
Om jag ska få en sommar med ett soligt Stockholm eller regningt Göteborg.
Om jag ska packa upp varor på Kungsgatan eller om jag ska sköta logistiken på Johan Willins gata.
Den som lever får se.
Hur svårt kan det vara?
Det är ju ganska enkelt.
Om jag säger ja, då gör jag det.
Om jag säger Nej, då gör jag det inte.
Fortfarande ganska enkelt va?
MEN. Jag skulle inte säga ja och sen INTE göra det.
Fortfarande med?
Enkelt.
Glädje.
Jag har vunnit ett fint pris idag. Ett bra pris.
I en tävling där jag inte ens visste att jag var med!
Det började med att jag ringde till avsändaren poch undrade varför jag fått ett paket levererat, med en telefon i.
-Du har ju vunnit den, sa den vänlige Daniel på andra sidan luren då.
Oj vad glad jag blev. Inte för själva vinsten (jag är lite mer sugen på brödpåsen som Ptter vann idag) men just för att jag vunnit. Jag tror det är är mer själva överraskningen som är roligast.
Jag älskar överraskningar.
Lyxfällan.
Om jag får ut 30.000:- i månaden (i wish!!) HUr kan man då handla för 50.000:-)
Hoppade de över mattelektionerna i ettan? Det var väl ungefär då man fick lära sig plus och minus..
Man slutar aldrig förvånas.
