travelena

Det är ett faktum att det är arv och miljö som formar oss.
Anledningen till att vil blir som vi blir.
Att vi gör som vi gör.

Då och då slås jag av hur lik jag är mina föräldrar.
Det är väl arvet antar jag.
Jag är otroligt lik min pappa när det gäller humöret, tänder till på en sekund sen går det över på en minut.
Liksom min mamma städar jag alltid innan jag far bort för jag vill komma hem till ett städat hus.
Jag gillar att köra fort precis som mamma (skulle hon aldrig erkänna) och älskar att vara ute som pappa.

Nu är det ju så att det inte bara är våra föräldrar vi präglas av, utan det är ju även syskon, mostrar, vänner mm mm.
Kanske minst av allt våra föräldrar i många fall.
Det är många som gör allt för att bli så olik sina föräldrar som möjligt.

För övrigt sägs det att döttrar ofta väljer partner som liknar ens pappa.
När jag tänker efter på de förhållanden jag haft så stämmer det inte alls i mitt fall,
men så har det inte varit nåt långvarigt heller. Hör det ihop?

Nu ringde telefonen så nu tappade jag tråden...

Vad jag tror att jag ville komma till är att det skulle vara intressant att veta exakt hur man blivit den man blivit.
Jag är oftast ganska nöjd med den jag är och tycker själv att jag är en bra människa.
Vad är receptet för att få fram "bra" barn, som sedan blir förståndiga vuxna.

Hur törs man egentligen skaffa barn när man inte vet hur de kommer att bli?
De kan ju bli pedofiler, mördare, knarkare, mobbare, våldtäktsmän eller nåt annat hemskt.
Älskar man sina barn även då? Kan man verkligen skilja på person och handling? 
Älskar man alltid sina barn förbehållslöst?