travelena

Det värsta är egentligen inte att jag är på dåligt humör, vilket faktiskt börjar gå över nu, utan det är att jag känner mig så passé. Utanför. Oälskad. Ouppmärksammad.
Jag känner mig som en liten trasa. Tar åt mig av allt som sägs, spelar ingen roll att det som sägs inte handlar om mig, jag får det till det på nåt vis i alla fall. Ego-Lena, det är jag det...
Det som är typiskt såna här dagar är att det oftast är tyst som i graven på mobilen.
Ingen som ringer. Ingen smsar.
Just snyggt.

Imorron tror jag att det är över. Då har jag nog repat mig. Hoppas jag.