travelena

Jag har haft nöjet att umgås med en ung man som heter Benjamin hela helgen. Jag tycker väldigt mycket om barn och kommer oftast överens med de flesta. Om jag ska vara helt ärlig dock, så tröttnar jag ganska fort om det inte är "mina egna" barn, barn som jag verkligen känner. Benjamin har jag inte träffat sen han var ett halvår, han är son till min vän Elin, den undersköna! :)
I vilket fall så är Benjamin tre år och hur underbar som helst!! Man kan diskutera med honom, skämta och han är sådär faschinerande väluppfostrad som inte många barn är idag. Samtidigt full av bus förstås!
Hela tiden upptåg på gång, och en fantasi som är helt otrolig! Som bara flödar så fort han öpnar munnen.
Vi har jagat drakar i skogen hela helgen!
Igår när vi käkade lunch använde han sig av uttrycket; "Det var förskräckligt vad mycket mat vi har" .
Han säger inte "va" som alla barn gör när de inte hör, utan "vad sa du". Hur underbart är inte det?
Idag när jag skulle åka hem ville han följa med på tåget och när inte det gick så försökte han övertyga mig om att mitt tåg redan gått, han surrade som en tok och till slut tappade han bort sig själv. Han tittar då upp på mig, höjer pekfingret och säger med trött stämma; "Nu blev det mycket på en gång"  :)
Igår när han spillt ut sin godisskål för hundrade gången och Elin säger åt honom att börja plocka upp, hinner hon knappt fullfölja sin mening förrän han snabbt säger "Japp" och dyker under bordet för godisplockning.
Sen sitter han i mitt knä och då lyckas JAG välta skålen, varpå jag snabbt säger till Elin att det faktiskt var mitt fel den här gången, skyndar sig Benjamin att tillägga " Fast det var faktikst lite mitt fel oxå!"
Det var tydligen första gången hade han erkänt att han gjort något, som han dessutom inte hade gjort

Ska jag ha barn tänker jag ha barn som Benjamin.
Så det så.