travelena

Kom han idag som om ingenting hade hänt.
Lika snygg som vanligt men utan den där dragningskraften som han alltid haft.
Vi drack kaffe (han drack, jag tittade på) o pratade om livet som om ingenting hade hänt.
Eller det var mest jag som pratade, som alltid.
Jag berättar om vad som pågår i mitt liv medans han tiger som muren och inte säger nånting om sitt.
Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han inte hade något liv utanför den sfär som jag ser.

Jag gratulerade till nya familjemedlemmen och till nya jobbet och huset men det pratades fort bort.
Tydligen är det mer intressant att prata om den där baren på Cuba,
eller den nya MC modellen som det dröms om.
Jag förstår helt ärligt inte vad han vill.
Om vi vore vänner, vilket jag trodde vi var nuförtiden,
hade han väl berättat självmant om sonen, villan och jobbet?
Eller tror han att det funkar så, att det man inte pratar om inte finns?

Allt jag önskar är att han är lycklig.
Att han känner sig tillfreds med livet.
Att han finner den där ron i kroppen som alla eftersträvar.

"-Du ringer aldrig mig längre" är bland det sista han säger innan den långa kroppen släntrar ut igen.
Nej det gör jag inte.
Det finns ingenting du kan ge mig som jag vill ha.
Inte heller har jag nånting att erbjuda dig.