travelena

Vaknade med ett ryck alldels nyss, hade drömt att jag glömt ett telefonnummer och blev ensam kvar i en lada i skogen. Det hade varit fest där, alla var osams med alla och jag tilllbringade hela tillställningen att medla så alla skulle vara glada. Det gick sådär. Gick sen på toa och när jag kom ut hade alla jag kände, åkt därifrån. Det var inte så snällt. När jag plockar upp min telefon utan telefonbok i (som jag har tagit endast för kvällen så jag inte ska kunnna ringa på fyllan) minns jag helt plötsligt inte ett endaste nummer. Helt tomt.
När jag vaknar minns jag det inte heller så jag ligger o funderar en stund tills jag tror jag kommer på det men det är ju sådags nu...

Jag o Tompa pratade om svartsjuka igår. Det var nåt program på trean som vi slötittade på (slötitta betyder att man har tv'n på o kollar på tre fyra kanaler samtidigt) och där var det en tjej med som var lite svartsjuk kan man säga.
Hon kollade igenom sin sambos msn, resten av hans dator, öppnade hans post och när han fick ett sms var det hon som hoppade upp o kollade vem det var ifrån. Tjejen gjorde aldrig nånting med sina kompisar utan ville vara hemma när han var hemma så hon hade koll på hans fritid. Är inte det lite vrickat?
Det värsta av allt var att den här killen hade vant sig vid det här så han verkade inte tycka att det var speciellt konstigt? Vad jag är imponerad av är att hon trots allt tar sig i kragen o inser att hon behöver hjälp.
Sen att man gör det på tv så hela svenska folket kan se vilken psykopat man är, kan väl diskuteras..
Fortfarande sitter jag o funderar på den här killen, hur orkar han? Är det verkligen så att man står ut med vad som helst bara man är tillräckligt kär? Är det ens kärlek det handlar om, kan man verkligen älska nån så oerhört högt, som de båda sa de gjorde, utan att ha nån tillstymmelse av tillit?
Hur orkar man leva ett sånt liv där man hela tiden sitter hemma och "passar" sin partner? Eller blir "passad"?
Är inte tillit en del av kärleken?