travelena

Nr 1.
Jag är på badhuset med två från min förra träningsgrupp, mamman o dottern. Väl medveten om att jag inte har SÅ ont i foten egentligen, hoppar jag åter i min rullstol efter att jag duschat bytt om.
Jag får hjälp att komma in i taxin som är en vit minibuss och det känns direkt att något inte står rätt till.
Mannen som kör taxin är en svart man med kort hår. Han ser glad ut men samtidigt är det nånting i hans leende som gör mig illa berörd. Tyvärr lyssnar jag inte på magkänslan utan bestämmer mig trots allt för att åka med honom hem. Så fort vi lämnat mina vänner blir situationen värre.
Jag frågar varför han inte satt på taxametern samtidigt som jag ser att den inte ser riktigt hel ut. Hans röst har en fruktansvärt obehaglig underton när han svarar att "det kan vi väl göra sen"?
Helt plötsligt är vi på en ödslig väg och inte en bil finns i sikte och jag börjar klösa honom i ögonen för jag vet att han kör mig nånstans där de är flera som väntar och ska överfalla mig.

Nr2.
Denis och jag sitter på tunnelbanan på väg nånstans, vet inte var. Vi åker för långt på den blå linjen o kliver av i Hallonbergen. Jag uttrycker min oro över att kliva av där eftersom den stationen är känd för mycket bråk och överfall. Denis, som håller på med K1(kampsport) och är 195cm lång tycker inte jag ska oroa mig så mycket utan vi går ut för att kolla läget utanför stationen. Direkt kommer två personer, en tjej o en kille, fram till oss och börjar jiddra. Killen tar sats med benet o ska sparka mig då jag tar tag i hans ben och lyfter upp det så långt jag kan varpå han faller baklänges på den snöbetäckta gatan. Tjejen får samtidigt nåt slag från Denis så hon är ur leken hon med. Det konstiga är att det här paret blir så imponerad av Denis och min försvarsteknik och vill liksom hänga med oss ett tag. Jag vill ta första tåg därifrån och försöker få med mig Denis, men tydligen har dom blivit bästa kompisar nu och han vill stanna kvar o kolla om det händer nåt i Hallonbergen.
"Okej" säger jag sur som ättika, "vi ses på måndag". Varpå jag stampar iväg runt hörnet där tydligen den gröna linjen har en station. Tyvärr går inget tåg därifrån heller på ett bra tag och det är en kuslig stämning i Hallonbergen.
Jag går tillbaka för att kunna vara med Denis, där jag iaf känner mig lite tryggare, bara för att upptäcka att han lämnat mig ensam kvar i Hallonbergen.

Nr3.
Jag och en kompis har varit i Ytterhogdal och haft nån form av lekar för oss i snön. Det har varit en stor aktivitet med en massa folk och det har varit en lyckad dag så stämningen ibilen är hög när vi vänder för att åka hem till Älvros.
När vi sitter i bilen ringer min kusin Karin och undrar varför vi inte kom in och sa hej när vi for förbi morfars hus, vi bestämmer att, eftersom det blivit mörkt, vi ska komma åter dagen efter istället.
När vi åker vidare är det helt plötsligt kusin Karin som kör bilen. Det är snöyra och vi har dåliga ljus på bilen så vi bestämmer att jag ska köra istället. Karin letar febrilt efter en plats att köra av men eftersom det är så dålig sikt är det svårt att se avfarterna. Tillslut hittar hon en men eftersom hon ser den sent hamnar vi med nosen av bilen nästan i snökanten. Vi byter snabbt chaufför och ska just åka vidare när vi upptäcker att en bil parkerat bakom oss så vi kan inte backa och åka därifrån. "Skämtar du, han e ju gammal" utbrister Karin som vet om att vi är på väg att bli överfallna. Vi öppnar (!?!) dörrarna och skriker rakt ut i den svarta natten.

Vad är det för fel på mig? Varför drömmer jag hela tiden att något hemskt ska hända mig?
Dessa drömmar har inträffat alla tre inom ett dygn. När jag vaknar är jag helt svettig och har världens spänningshuvudvärk samtidigt som käkarna är så hårt sammanpressade av tandgnisslan att man nästan får bända upp dom.
Jag vill att nån å det snaraste tyder mina drömmar o berättar vad fan det är frågan om. Jag vill inte bli överfallen.
Jag vill må bra och vara pigg o glad.