Vad väntar jag på?
Har lite ångest idag. Vet inte riktigt varför men jag tror det kan ha nåt att göra med att jag ska till jobbet imorron.
Jag har aldrig varit ledig så länge som jag varit nu och det känns helt främmande att jag ska behöva infinna mig på en adress kl 8.00 imorron som inte är självvald. Jag ska ta tag i mina 329 mail (ja, jag har tjuvkollat), minst 310 av dom räknar jag kallt med att bara radera utan att lägga nån energi på. Däremot ska jag lägga energi på att umgås med mina (iaf några) arbetskamrater. En del av dem har jag faktiskt saknat!
Jag stanande till i Gävle igår på vägen hem mot Kyrkbacken. Annica blev överlycklig att se mig, likaså Bosse.
Festen var inte dålig heller kan jag lova. Redan vid 19 var vi märkbart berusade och sopkvasten hade redan åkt fram för att agera mikrofonstativ. Och stereon skränade för fullt. Synd bara att det inte finns nån annan musik i det där huset än 60- och 70tals hits. Jo förresten, Live Forever med Magnus Carlsson hörde jag säkert 50 gånger under kvällen. OCH en gång i bilen på vägen till bussen idag, det är Annicas favorit tydligen! :)
F däckade redan vid nio, sen repade han sig o cyklade barfota hem innan klockan var 23.
K blev hämtad av sambo o barn och när sedan R o K skulle ge sig ut i Gävlenatten hade jag redan satt på mig pyamas o krupit ner i sängen. Förkylningen tog lite krafter o sen ville jag verkligen inte må dåligt idag.
Så jag stannade hemma. Otroligt vuxet må jag då säga.
I dag när jag kom hem o Tompa möte mig i sin rosa t-shirt o vita kavaj var planen att vi skulle äta sushi men eftersom Japan-tanten var på dåligt humör gick vi på konsum istället o handlade "söndagsgott".
Å nu ligger vi här i varsin soffa o har kollat på film. Jag sov första halvan o nu har Tomas somnat till andra halvan.
Ja jobbet imorron ja. Om jag ska vara ärlig så känns det som om jag skulle kunna vara ledig en månad till,
jag förstår nu varför folk tycker det är trögt att komma igång efter 4-5 veckors semester.
Samtidigt så är det ju som sagt kul å träffa alla igen. Blandade känslor!
Det mest ironiska i hela baletten är att jag bara utnyttjat 7 dagars semester,
de resterande 21 dagarna blev jag sjukskriven pga av foten.
Så jag får semester igen iår!
Varför känns det ständigt på att man väntar på nånting? Det är inte meningen men det känns som om det hela tiden händer nåt o det tar aldrig slut? Tex i maj Såg jag fram emot, och väntade på, att Baliresan skulle ske. När den började lida mot sitt slut så var det midsommar i Göteborg jag såg fram emot. Sen blev det Gävle och nu är det Roskilde. Känns som om man hela tiden väntar på nästa grej hela tiden.
Vad skulle hända om man inte hade några planer för framtiden alls? Om man inte hade nånting att se fram emot?
Om man tog en dag i taget? Skulle man vara mer eller mindre lycklig då?
Jag har aldrig varit ledig så länge som jag varit nu och det känns helt främmande att jag ska behöva infinna mig på en adress kl 8.00 imorron som inte är självvald. Jag ska ta tag i mina 329 mail (ja, jag har tjuvkollat), minst 310 av dom räknar jag kallt med att bara radera utan att lägga nån energi på. Däremot ska jag lägga energi på att umgås med mina (iaf några) arbetskamrater. En del av dem har jag faktiskt saknat!
Jag stanande till i Gävle igår på vägen hem mot Kyrkbacken. Annica blev överlycklig att se mig, likaså Bosse.
Festen var inte dålig heller kan jag lova. Redan vid 19 var vi märkbart berusade och sopkvasten hade redan åkt fram för att agera mikrofonstativ. Och stereon skränade för fullt. Synd bara att det inte finns nån annan musik i det där huset än 60- och 70tals hits. Jo förresten, Live Forever med Magnus Carlsson hörde jag säkert 50 gånger under kvällen. OCH en gång i bilen på vägen till bussen idag, det är Annicas favorit tydligen! :)
F däckade redan vid nio, sen repade han sig o cyklade barfota hem innan klockan var 23.
K blev hämtad av sambo o barn och när sedan R o K skulle ge sig ut i Gävlenatten hade jag redan satt på mig pyamas o krupit ner i sängen. Förkylningen tog lite krafter o sen ville jag verkligen inte må dåligt idag.
Så jag stannade hemma. Otroligt vuxet må jag då säga.
I dag när jag kom hem o Tompa möte mig i sin rosa t-shirt o vita kavaj var planen att vi skulle äta sushi men eftersom Japan-tanten var på dåligt humör gick vi på konsum istället o handlade "söndagsgott".
Å nu ligger vi här i varsin soffa o har kollat på film. Jag sov första halvan o nu har Tomas somnat till andra halvan.
Ja jobbet imorron ja. Om jag ska vara ärlig så känns det som om jag skulle kunna vara ledig en månad till,
jag förstår nu varför folk tycker det är trögt att komma igång efter 4-5 veckors semester.
Samtidigt så är det ju som sagt kul å träffa alla igen. Blandade känslor!
Det mest ironiska i hela baletten är att jag bara utnyttjat 7 dagars semester,
de resterande 21 dagarna blev jag sjukskriven pga av foten.
Så jag får semester igen iår!
Varför känns det ständigt på att man väntar på nånting? Det är inte meningen men det känns som om det hela tiden händer nåt o det tar aldrig slut? Tex i maj Såg jag fram emot, och väntade på, att Baliresan skulle ske. När den började lida mot sitt slut så var det midsommar i Göteborg jag såg fram emot. Sen blev det Gävle och nu är det Roskilde. Känns som om man hela tiden väntar på nästa grej hela tiden.
Vad skulle hända om man inte hade några planer för framtiden alls? Om man inte hade nånting att se fram emot?
Om man tog en dag i taget? Skulle man vara mer eller mindre lycklig då?
Kommentarer
Postat av: morry
och efetr roskilde blir det ...
...
...
...
trumvirvel
...
...
...
FALLSKÄRM!!!
Trackback
