Livets ironi..
Det spelar ingen roll hur deppig man själv är, det finns alltid någon som har det värre.
Det finns egentligen bara EN person som har det värst..
Och det är absolut inte jag, långt ifrån, men det finns nån nära mig som tycker att livet är piss idag.
Helt plötsligt är mina "problem" som bortblåsta! Känns lite fel av mig att profitera på nån annans bekostnad men så är det här i livet. Det går upp och det går ner. Och tur är väl det. Hade det varit kul jämt blev det nog tråkigt till slut, och hade man tråkigt jämt hade nog Västerbron kännts som ett bra ställe att hoppa från.
I vilket fall så vet jag nästan hur han känner den här killen. Ångesten över att egentligen inte menat nåt illa, inte heller gjort nåt fel men ändå blev det så fel.. Ångesten över att man bara vill att allt ska vara som vanligt, som det var innan. Hade jag kunnat hade jag tagit bort det onda och gjort allt bra. Hade det varit möjligt så hade jag tagit på mig "ångestkostymen" istället så han kunde promenera med lätta steg vidare i livet..
Det kommer att ordna sig, det vet jag, men inte han.. Man ser inte klart när Herr Ångest sitter på axeln.
Men som sagt, det får mina världsliga funderingar att verka fjuttiga och återigen inser jag att jag är en ganska bekymmersfri människa, som inte har många saker att beklaga mig över egentligen.
Det som händer, det händer. Och är det meningen att det ska bli av så blir det av.
