Sen buss.
Det största avgörandet tecknet på dåligt humör en fredagmorgon kl 6.20 är om man blir sur när bussen inte kommer. Jag är på bra humör. Den förta bussen kom inte, inte den andra heller... Sen vet jag inte riktigt vilken ordning det var men det kom iaf en buss vid kvart i sju och den fick jag åka med. Hamnade bredvid en ypperligt trevlig tant som jobbade på försäkringskassan. Hon gillade inte Alex Schulmans kolumn, Mona Sahlin som partiledare eller högt mobiltalande människor men som sagt väldigt trevlig var hon trots avsaknaden av naturliga ögonbryn. Vi pratade glatt hela vägen in till stan, synnerligen annorlunda. Det var en bra uppvägning mot den andra konverstaionen jag hade imorse med en nära släkting som "inte gillar bögar". Men du har ju aldirg träffat en bög sa jag då och försökte behålla lugnet trots att jag kokade inombords av den inskränkta inställningen. Detta är konversation som föregick ;
-"Jag gillar inte såna"(bögar)
-Men du har ju aldrig träffat en "sån", hur kan du säga så? frågar jag förskräckt över inskränktheten.
-"Man måste ju få ha en åsikt"
-Jo, men då ska man ju helst veta vad man pratar om,eller? Okej att jag skulle säga att jag inte tycker om Frankrike (vilket jag inte gör) för jag har ju varit där en massa gånger och då kan jag ha en åsikt men om du nu aldrig har träffat en bög, hur kan du då säga att du inte gillar bögar?
-"Mäh, jag får ju tycka vad jag vill, har du vaknat på fel sida eller"?
Helt plötsligt är det JAG som är på dåligt humör för att jag inte tycker man kan ha en rak o hård åsikt när man inte vet nåt om saken. Helt otroligt! Jag avslutade konversationen med dessa väl bevingade ord;
-Jag tycker synd om dig, att du är så inskränkt.
Nu ska jag lära mig göra mallar!
