travelena

Har upptäckt ett rätt intressant fenomen som utspelar sig dagligen i min värld men jag inte tänkt så mycket på.
Om man samlar ett antal äldre männsikor (med äldre menar jag över 50), sätter en kaffekopp i handen på dom så ger jag dig tusen spänn om dom inte inom 5 minuter diskuterar vilka krämpor de, eller nån de känner har!
"Hörde du att Gösta är inne på operation igen", "Elsa har visst fått cancer",
"Ja jag har ju varit inne på sjukhuset nu fyra gånger o ingen hittar nåt fel" osv osv. Så här fortsätter det tills kaffet är uppdrucket och kakorna är slut.
Deras värld är tydligen enbart fylld av sjukdomar, provsvar och elände..
Det enda positiva som KAN komma att dras upp under disskusionen är barnbarnen.Tydligen har de glömt att de har barn de kan vara stolta över, nu är det barnbarnen som gäller! Helt plöstligt är det glömt vem som avlat fram de här smarta fantastiska underbara barnbarnen.

Se på nyblivna föräldrar. I ett rum med såna är det är inte mycket annat som diskuteras än nybajsade barn, utveckling, billiga blöjor och amning."Min Elin gick när hon var 9 månader", "Olle sover så dåligt på nätterna".
Och varför är det bara kvinnorna som jämför barn med varandra?
Det är sällan man hör en kille sitta och berätta att "Agnes bajs var alldeles gult imorse"!?
Ser inte pappor samma saker som mamman, eller bryr dom sig helt enkelt inte?
Eller är det så att de har fattat grejen att det helt omöjligt kan vara intressant för nån annan än just de själva?
Papporna diskuterar hellre villans värmekostnader eller möjligheten att byta bil.

Tonåringarna. Där har vi den grupp som trots allt är rätt intressant att lyssna till. För där har vi alla varit, vi känner igen oss och har ofta många dråpliga historier att flika in med när vi känner att vi vill vara med i disskussionen.
Samtidigt som vi ler inombords när de berättar vilka problem de har, för vi vet att de inte ens är halvvägs ännu.
De har oftast ingen aning om vad ett problem är ännu. Det finns värre saker i livet än att Berra i 8c inte är intresserad. Och det är inte hela världen att bli dumpad veckan innan sommarlovet. Det finns fortfarande hopp.

Barnens värld, de där underbara varelsernas värld där man befinner sig upp till ca 7-8 års ålder.
Visst är det drygt när man inte får handla godis varje gång man är på Ica, och visst hänger läppen lite längre ner än vanligt när man måste städa rummet varannan torsdag. Som riktigt liten är det såklart jobbigt att inte mamma eller pappa förstår att de ska byta blöja på mig när jag skriker, inte försöka få mig att sova. Eller tvärtom! Dock är man på det stora hela är man nöjd med livet. Äter och sover när man har lust. De äldre leker med Barbie en dag, bokmärken en annan. Byter bästis när andan faller på.
Inga bekymmer, inget ansvar. Ingenting är speciellt svårt, inget är tråkigt utan man är rätt glad, nöjd o omedveten om vad som komma skall. Bilar o traktorer i sandlådan fungerar fortfarande.

Jag började fundera på vad det är som gör att det är såhär, och det är naturligtvis så att det som står en närmast är det enklaste att tala om. Så länge man håller sig till "sin" åldersgrupp är det ju inga problem.
Men vad händer när man blandar och ger? Tar en från varje "grupp"? Och en av vart kön? Vad händer då?

Sen har vi såklart den grupp jag själv tillhör. Jag är inget barn längre (även om jag ibland behandlas så), tonåren har jag lämnat för länge sen (även om jag tror jag hör dit när jag ibland gråter över triviala saker), Småbarnsförälderspåret har jag än så länge hoppat över, och "äldre" vill jag inte klassa mig som ännu.
Jag är ju trots allt bara 32 år ung.
Så vad pratar jag om?