Vart går gränsen för otrohet?
Är det handlingen eller tanken? Vilket vore värst, om ens partner agerade eller tänkte tanken?
Vore det inte bättre med ett "fyllehångel" en gång? I en garderob på en blöt firmafest klockan fem i tre, två par läppar som möts helt appropå och avbryts lika fort som det påbörjats. Är det otrohet?
Två kollegor el vänner som under en längre tid flirtar med varandra. Starka begär, och tydlig attraktion men ingen fysisk kontakt. Är det otrohet?
Om jag var tvungen att välja på en av de två skulle jag nog hellre kunna leva med det första alternativet.
Jag säger inte på nåt sätt att endera är rätt men OM jag måste välja så blir det nr 1.
Nästa dilemma;
Vem är ansvarig för otroheten, bara parten som har partner eller den andra parten som vet att den första parten har partner (hänger ni med nu?) Kan man drivas till otorhet eller är det upp till var männsika att sätta gränser?
Kan man vara jättekär och lycklig med sin partner och samtidigt vara otrogen på den ena eller andra sättet?
Är monogami förlegat? Nästan alla jag känner har någon gång varit otrogen på ett eller annat sätt så kanske är det inte meningen att vi ska vara monogama sexuellt? Är vi ämnade att leva med mannen/kvinnan i vårt liv och/men samtidigt kunna "frilansa" sängledes?
jahaja...
otrohet, otrohet... jag har glömt det ordets innebörd...
För det beror väl på hur man har det i sitt förhållande... Om man lever under frihetliga former så finns knappast otrohet, om man sätter upp benhårda ramar, då finns det.
att hångla med någon annan behöver ju inte innebära att man vill leva med den männsikan resten av livet...
tror jag börjat ta lättare på såna där saker på äldre dar... Om man är ärlig mot den man är ihop med, då tycker jag det är "ok" - för då har partnern ett val, men att leva med någon som smyger med andra i flera år och sedan komma på det vore svekfullare... enligt mig. Idag, nu...
bla bla bla. Svår fråga är det iaf, och det finns inget rätt eller fel, inga standardsvar.
