travelena

En vän ringde mig idag och talade om att hennes syster brakat ihop totalt.
Att hon bara grät och hade panik ångest.
Jag fick i uppdrag att få tag på en psykiatriker i Stockholm medans hon åkte hem o tog hand om sin syster så länge.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick numret till StGörans psykakut.
Ringde psykakuten och talade om som det var, inte en chans att jag skulle få in henne dit.
Då gav de mig ett annat nummer, till ett team som finns ute på gatorna så att säga.
Som åker hem till folk om det behövs.
Dit ringde min vän, men eftersom det inte var akut så hänvisades hon till Vårdcentralen för att få en remiss.
Hon ringde till VC, fick en tid samma dag och nu sitter hon där.
Det kallar jag effektivt. Det finns hopp för Sverige.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo jag har två funderingar.
Den första är; Hur kommer det sig att vissa drabbas av psykiska sjukdomar och andra inte?
Är det en sjukdom som ligger i ens gener?
Eller är det en sjukdom som man får efter att ha formats av sin miljö?
Är man svagare i psyket för så man drabbas lättare?
Eller är andra som inte blir sjuka, mycket starkare än genomsnittet och därför inte drabbas?
Är det så att vissa "biter ihop" eller har de aldrig drabbats av samma kraft som den som bryter ihop?
Själv har jag drabbats ett par tre gånger av att jag vaknat mitt i natten (som tur är så var det länge sen nu, peppar peppar) och är så fylld av ångest i min kropp att jag inte vetat var jag ska ta vägen.
En oro i kroppen som kryper i en på nåt vis, illamående och pulsen går i 180.
Det har dock alltid gått över på en timme eller nåt, betyder det här att jag närmar mig ett sammanbrott?
Jag tycker att jag mår bra, väldigt bra tom men det kanske bara är en illusion?

Nummer två;
Psykvården och vården överhuvudtaget får ju väldans mycket kritik i vårt land idag.
Jag hävdar motsatsen tills jag blivit motbevisad.
Jag tror fast och fullt på att människor som jobbar inom vården verklgein gör sitt bästa för att få mig att må bättre vad jag nu än söker för. En gång har jag träffat på en träskalle men rötägg finns ju överallt.
Ge de som vårdar oss mer pengar, mer tid att ta hand om oss.
Skulle vilja gå så långt att de är värda mer lön än statsministern.
Så det så.
Och då menar jag inte bara läkare kirurger och neurologer, utan undersköterskor, barnsmorskor och sjuksköterskor oxå.
Även de som jobbar på ålderdomshem, fritids och skolor ska oxå ha mer lön.

Tänk om jag kunde få bestämma.
Då hade ni fått se på andra bullar!